• Ulf Klasén

Den svenska folkmusiken

Bakgrund

Musik har alltid varit ett av mina stora glädjeämnen i livet. Men det har ju inte alltid varit folkmusik. Från början lyssnade jag på Carlos Santana, Jethro Tull, Led Zeppelin, Joe Cocker, Simon & Garfunkel och andra populära artister på 70-talet. Dessutom gillade jag trubadurer som t.ex. Cornelis Vreeswijk, Fred Åkerström, samt en hel del klassisk musik. Fast det där med att hantera ett instrument eller att sjunga…det var inte min starka sida.


Jag fick blockflöjtslektioner av Mats Kuoppala på Härneviskolan i Bro på 60-talet. På den tiden skulle man spela blockflöjt, mandolin, piano eller fiol i musikskolan. Det gick inte så lysande och det fanns en hel del andra saker som intresserade mig mera.


Någon gång under 70-talet började jag i alla fall intressera mig för folkmusiken och hamnade även på en hel del spelmansstämmor runt om i Sverige. Jag försökte mig på att dansa lite polska, men steget från discodansen var väldigt stort. Suget efter att hantera ett instrument blev däremot allt större och till slut började jag spela lite blockflöjt igen. Visserligen hade jag några gamla flöjter, men jag köpte en ny blockflöjt och kom faktiskt igång riktigt bra med spelandet.


Från blockflöjt till spilåpipa var inte steget stort och jag kom nu äntligen i kontakt med ”riktiga” spelmanslåtar.

Med hjälp av Magnus Bäckströms häfte ” Jag blåste i min pipa…” lärde jag mig låtar som ”Vårvindar friska”, ”Jag är så lessen, jag få’nt nå brännvin” och ”Pols från Röros”.



Nyckelharpskurser


1978 träffade jag Gudrun och musik blev ett av våra stora gemensamma intresse. Vid en spelmansstämma i Lindesnäs bruk i Västerdalarna sommaren 1981 bestämde vi oss för att bygga varsin nyckelharpa. Min första nyckelharpa byggde jag med hjälp av Stig Lundstedt på Fritidsskolans kurs i Kvarnskolan i Jakobsberg hösten 1981–våren 1982.

Hösten 1982 började jag på Fritidsskolans kurs i nyckelharpsspel för Lars Lindkvist i Jakobsberg och fick en mycket bra start på mitt spel. Lars pedagogik och stämningen i kursen var fenomenal och det blev bara roligare och roligare att spela.


Spelsuget blev allt större och sommaren 1984 kombinerade jag Fritidsskolans kurs med en sommarkurs på Österbybruk. Där kom jag i kontakt med Hasse Ruta från Barkarby, som introducera mig i Wallin-låtarna. Jag slutade min kurs på Fritidsskolan och fortsatte istället med enskilda lektioner för Hasse mellan 1984 och 1987. Dessutom gick jag på Ekebyholmskurserna 1985, 1986 och 1987.



Järfälla Nyckelharpsgille


25 augusti 1984 sammankallade jag och Gudrun till en spelfest i vår föreningslokal på Päronvägen. Meningen var dels för att återse våra vänner från Österbybrukskursen och vidare för att skapa ett kontaktnät med folk som gillade nyckelharpa. Träffen blev mycket lyckad och 17 november samma år gjorde vi om träffen under mer ordnade former. Vi hade dessutom en konsert med Nils Nordström, Puma och Karin Hedlund. Vi lärde känna många nya vänner på de här träffarna och hade också upptäckt att Järfälla i sig hade många nyckelharpsspelmän och byggare inom kommungränsen.


29 november skickade vi ut det första förslaget på Järfälla Nyckelharpsgilles uppbyggnad och verksamhet till Otto Damgren, Stig Larsson, Lars Lindkvist, Hasse Ruta och Boel Oldberg. Vi bildade en första referensgrupp och skickade efter en tid ut ett upprop angående bildandet av gillet till samtliga personer som vi kände till med anknytningar till Nyckelharpa (spelmän eller byggare) i Järfälla.

17 mars 1985 bildades Järfälla Nyckelharpsgille och jag hade förmånen att få vara ordförande t.o.m. 1990.



Wallin-traditionen


Genom föreningsverksamheten (Järfälla Nyckelharpsgille, Upplands spelmansförbund), spelmansstämmorna, kurser och spelträffar kom jag i kontakt med många intressanta spelmän. Mitt spel utvecklades jag började att intressera mig för traditionsspel. För nybörjare är Sahlströmslåtarna inte de enklaste och ett antal andra spelmanstraditioner tyckte jag visserligen var intressanta…men jag kände inte riktigt att det var just dessa traditioner som jag ville koncentrera mig på.


Sommaren 1987 träffade jag Henry Wallin och Ulla-Carin Libert Nygren på Katthamrastämman på Gotland. Gudrun och jag hade en jättetrevlig spelkväll ihop med Henry och Ulla-Carin, vilket sedan fick en uppföljning uppe i Uppsala. Jag hade redan i början av min ”spelkarriär” intresserat mig för Wallin-traditionen och nu blev den det enda som gällde.


Mycket av det som tilltalade mig i den spelmanstraditionen är den dynamiska rytmiken och känslan i spelet som just Ceylon och Henry Wallin framförde. Ceylon var tyvärr inte längre i livet, men istället fick jag nu en helt annan inblick i Henrys spel än vad jag tidigare hade upptäckt eller förstått.

Henry och jag började sedan att träffas kontinuerligt i hans ateljé i Uppsala. Det var både roligt och omskakande, eftersom wallin-låtarna nu fick ett helt nytt perspektiv.

Här är en länk till Henry & Birgitta Wallins hemsida där det står lite mer om familjen Wallin:

Henry & Birgitta Wallins hemsida

3 visningar